Helene Engström, akvarellkonstnär

Hur allt började

Barnen hade blivit större. De klarade sig mer själva och hittade på egna saker. Samtidigt ville jag lära mig någonting nytt. Det var där akvarellen började.

Jag tänkte att det enklaste sättet att hitta något nytt i livet var att titta i en kurskatalog från ett studieförbund, så det gjorde jag.

Jag kryssade för saker jag tyckte lät spännande och sorterade bort allt tråkigt. Språkkurser gick bort direkt, för jag hade ingen lust att plugga glosor. Dessutom är jag språkvetare i grunden och har läst alla möjliga språk – till och med fornisländska. Så nej.

Jag ville inte heller lära mig nyttiga saker, utan snarare göra något kreativt.

Slutvalet stod mellan akustisk gitarr och akvarell. Men gitarrkursen gick på onsdagar och skulle ha kolliderat med min kör. Därför blev det akvarell.

Redan från början var akvarellmålandet otroligt fängslande. Främst för att jag hade hade en skvatt galen lärare. Hon var egentligen grafiker och hade inte riktigt koll på akvarellfärgerna alla gånger. Tur för mig ändå. Framförallt var hon helt hämningslös. Vi fick skvätta och sprätta och måla på ett väldigt annorlunda sätt mot det lilla jag hade målat tidigare.

Så jag blev fångad. Gick en termin, kanske två.

Jag minns fortfarande en av de första övningarna. Vi skulle börja med att teckna med blyerts. Dra några raka linjer på papperet och rita dit några fåglar. När det var klart skulle vi ta fram akvarellfärgerna och måla på våra blyertsskisser.

Strunt samma var färgen hamnar. Se bara till att ni inte följer linjerna.

Det där okontrollerade sprängde direkt en mental gräns för mig, för jag upptäckte hur jag automatiskt ville följa de där tecknade linjerna. Och hur mycket roligare det blev när jag inte gjorde det.

Kort därefter anmälde jag mig till en sommarkurs på en folkhögskola i Sörmland. Temat var experimentellt akvarellmåleri. Vi ”målade” med sugrör och tandborstar, vi täckte den våta färgen med plastfolie och silkespapper, vi använde salt och diskmedel för att få roliga effekter. Och en massa annat.

De två sakerna – först den galna läraren och senare sommarkursen – fångade mig i de mer vildsinta delarna av akvarellen. Sedan dess har jag inte varit mycket för att måla föreställande. Snarare anstränger jag mig för att det inte ska bli det.

I efterhand, många år senare, kan jag titta tillbaka på de första övningarna och tänka att det jag gjorde då var oerhört grundläggande. Såklart, jag var ju mer eller mindre nybörjare inom akvarellen. Samtidigt är det fortfarande fascinerande att det enkla kan vara så svårt.