Det är kanske lätt att tro att en konstutställning innebär att en konstnär tar med sig sina tavlor, skulpturer, smycken och vad det nu kan vara under armen och går iväg till galleriet. Sedan är det bara att öppna dörren och ta emot folk. Inte exakt så, men du förstår vad jag menar.
Jag har haft konstutställningar i allt från pyttesmå butiker och församlingshem i kyrkor, till museum och konstgallerier. Så visst borde jag ha koll på läget. Men jag förvånas fortfarande över hur mycket mer tid varje utställning tar att förbereda än vad jag först tror.
Om en vecka ställer jag ut några tavlor på Konstforum i Norrköping, så jag tänkte att det kanske är dags att fundera igenom vad det egentligen är jag gör inför en utställning.
Grundbitarna
- Till att börja med ska tavlorna såklart målas, men den punkten hoppar vi över. Om jag ska ställa ut någonting får vi väl anta att jag faktiskt har målat något värt att ställa ut.
- Strykjärnet. Eftersom jag ibland plaskar på rätt bra med vatten på tavlorna kan de bli buckliga. Även om det kanske låter konstigt så är lösningen att stryka tavlorna och lägga dem i press. Papperet är gjort av bomull, så det klarar sig fint.
- Passepartout. Jag ramar sällan in mina tavlor till utställningar eftersom det är tungt, skrymmande och skört. Och många vill ändå bestämma färg på ramen så att det passar in bland övrig inredning hemma. Däremot ska tavlorna oftast monteras i passepartouter, så de kommer mer till sin rätt. Så om jag inte har sådana hemma blir det till att beställa.
- Upphängning. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg bara om vad du kan använda för produkter och teknik för att få upp tavlorna på väggen. Jag kan antagligen skriva en ännu längre text om vad du bör låta bli.
- Varje tavla ska få ett namn.
- Tavlorna ska få ett pris. Ibland ska varje tavla ha en liten informationslapp och ett pris intill sig. Det vanligaste är däremot att det finns blad eller en pärm där alla tavlor och priser finns med. Om det är det senare behöver varje tavla numreras.
- Gå igenom packlistan. Förutom tavlor och eventuella skulpturer brukar jag ha med visitkort, swishlappar, inslagningsmaterial till kunder, hammare, spikar, silvertejp och mycket mer. Nuförtiden har jag ett färdigpackat utställningskit där det mesta finns.
- Marknadsföring och inbjudningar. Är det jag själv som står för lokalen och arrangerar utställningen, eller kan jag släppa det mesta när det kommer till inbjudningar, att ta fram affischer och liknande till andra – ofta galleristen eller konstföreningen?
- Vernissage. Detsamma här som ovan. Lättast är såklart att det finns en gallerist på plats som tar hand om de bitarna, men det är en lyxnivå jag än så länge bara når upp till ibland.
- Innan jag åker iväg fotograferar jag tavlorna till mitt eget arkiv. Jag gör det för att veta vilka år jag har målat vad, och för att ha koll på vilka tavlor jag ställer ut på vilken plats. Det skulle vara både nonchalant och pinsamt att dyka upp två år i rad på en utställning med nästan exakt samma tavlor.
Allt det här är teknikaliteter. Visst tar de en hel del tid, men med åren har jag fått hyfsat bra koll på dem. Nu till det riktigt svåra.
Vad är tråden och temat?
Under mina första utställningar visade jag upp lite allt möjligt. Med det menar jag att jag tog de få tavlor jag var nöjd med och ställde ut dem. Resultatet blev därför rörigt.
Nu är det både enklare och svårare. Jag har mer erfarenhet och betydligt fler tavlor att välja bland, samtidigt vill jag såklart ställa ut de senaste alstren.
Ska tavlorna ha ett tema gällande färger? Kanske vill jag lyfta sommargrönskan om utställningen sker under våren, eller höstfärger om vi närmar oss den årstiden.
Vill jag att motiven ska bilda en röd tråd? Jag kan i perioder fastna mer för att måla exempelvis människor som dansar, eller växter, eller vatten, eller någonting annat. Akvarellerna är nästan alltid mer åt det abstrakta hållet, så det har de gemensamt. Fast det är ju också roligt om den som tittar på tavlorna spontant får en känsla av att de hänger samman.
Tätt eller glesare? Stort eller litet?
I början kan jag inte påstå att jag tänkte så mycket på lokalen när det var dags att ställa ut. Jag var mest nöjd med att någon var villig att låta mig stå i ett hörn.
Nuförtiden både behöver och vill jag se lokalen innan utställningen. Om det är en plats omkring Norrköping, där jag bor, kan det vara värt en utflykt. Såklart är det också värt ett besök om jag bjuds in till ett konstgalleri, museum eller liknande där jag verkligen, verkligen vill ställa ut. Det vanligaste är att jag får foton och en ritning på lokalen, vilket brukar räcka.
Jag vill få en känsla för lokalen. Hur stor är den? Hur känns det när besökaren kommer in? Finns det en enda stor vägg där tavlorna ska hänga, eller många små vrår?
Om det är en större lokal – likt ett museum, en konstförening eller någon av de konstlador jag ställt ut i – blir mindre tavlor nästan osynliga på väggen. Därför behöver jag ibland snarare utgå från vad lokalen behöver, än vad jag själv helst vill visa upp.
”För fult för ett besök”
Det roligaste med alla utställningar är att höra människors tankar om tavlorna. Hur de kan granska detaljer, eller ta några steg tillbaka och se helheten. Se vad de gillar och inte gillar.
Jag skrattade högt när jag en gång överhörde en kvinna som inte ens ville gå in i galleriet för att mina skulpturer på affischen på dörren var så fula.
Ett annat kärt minne är när det nygifta unga paret kom in på en utställning där jag just då var ”vakt”. De skulle köpa sitt livs första tavla och gick runt länge och väl innan de till slut fattade sitt beslut (inte någon av mina tavlor). De var så söta och frågade en massa om inramning och upphängning. Så fint att se. Jag hoppas så att de fortfarande är nöjda.
En liten kommentar om bilden till det här inlägget. Fotot är taget under en konstutställning i en omgjord lada. Jag fick platsen ovanför bordet där människorna som vanligtvis jobbar i huset tydligen brukar fika. Så kan det också bli.